I dag kom en av mina billackerare in till mig, sken som en sol och ville berätta en kul nyhet, hon var gravid! ”Vad kul”, sa jag naturligtvis. Men sedan blev vi bägge fundersamma och började diskuterade hur vi skulle göra nu, om hon skulle kunna fortsätta att stå och jobba i lackboxen.
Får hon vara på arbetsplatsen över huvud taget? Ja, frågorna kom från både henne och mig. Hon är skitduktig, men hälsan är ju det viktigaste och vi diskuterade om hur farlig vår arbetsmiljö kan vara för gravida. Det blir ju allt vanligare med tjejer inom billackering, så jag måste fråga dig hur vi ska hantera det här.
Jag har tre medarbetare på kontoret, varav en har jobbat ute på lacken tidigare. Ska jag skicka ut honom på golvet och låta honom skifta arbetsuppgifter med den gravida tjejen, eller måste jag säga upp den sistnämnda?
Målar-Sixten
Ja, det här var ju ett trevligare problem än många andra att svara på. Lackarna har ju historiskt nästan alltid varit killar och då har ju det här aldrig kommit på tal. Det närmaste har varit pappaledighet, och det här är ju en helt annan sak.
Din gravida medarbetare ska vända sig till den företagshälsovård ni anlitar och rådfråga en företagsläkare där.
Andra gånger jag har kommit i kontakt med den här frågeställningen, har företagen haft möjlighet att omplacera gravida medarbetare och då har det löst sig ganska smidigt.
Säga upp henne på grund av graviditeten får du inte göra, det är inget alternativ. Har du en bra arbetsmiljö och dina medarbetare har fått härdplastutbildning, så vet dom hur lätt det är att skydda sig. Sedan är det förstås viktigt att de verkligen gör det också, använder sin personliga skyddsutrustning och tänker på sin omgivning, oavsett om någon är gravid eller inte.
Mitt råd till dig blir alltså att kvinnan kontaktar företagshälsovården och rådfrågar en företagsläkare – och följer hans eller hennes råd!
När det gäller lackeraren, som numera sitter på kontoret, skulle jag kunna våga mig på en gissning att han inte skulle ha några problem med att byta arbetsuppgifter en tid när han får veta anledningen.
Jan Olvenmo