Tidningens redaktör Nella Bergström om obegripliga engelska yrkestitlar.
I mitt arbete skriver jag om otaliga människor i vår bransch, många av dem på ganska högt uppsatta positioner och med långa och komplicerade titlar. Märkligt nog väljer nästan alla att beskriva sin yrkesroll enbart på engelska, trots att de verkar i svensk miljö med svenska medarbetare och kunder. Talent acquisition, vice president, stream manager, head of digital, policy advisor sustainability, cio, cfo, ceo och cpo… ju mer svårbegripligt desto bättre, verkar man tycka.
Varför gör de så? Vissa motiverar engelskan med att de rör sig på internationella marknader och måste göra sig förstådda överallt, vilket jag absolut kan godta om man är vd för Scania. Men en säljare hos en halvstor bilhandlare eller en personalansvarig på en mindre verkstadskedja har knappast jättemånga internationella kontakter.
Vissa tycker kanske att det skänker mer tyngd att ha en engelsk och krånglig titel än en lättförståelig svensk, och någon kanske inte reflekterar utan gör som alla andra.
Det spelar väl ingen roll, kan man invända. ”Låt folk kalla sig vad de vill!”
Nej, för det spelar faktiskt roll.
Det som händer när man använder en engelsk titel är att man utestänger många människor från att förstå vad man egentligen jobbar med, vilket skapar onödig osäkerhet. Vi är inte alltid så duktiga på engelska som vi vill tro, och även om vi vore det är det inte uppenbart vad en chief operation president eller future account manager gör på dagarna. Däremot är det ganska solklart vad en operativ chef eller försäljare sysslar med. Det är nämligen samma sak.
Det finns också betydelseskillnader i de engelska titlarna som ger bryderi. Är sustainability manager samma sak som head of sustainability? Jag vet inte. Vet någon? På svenska hade troligen båda rollerna hetat hållbarhetschef, och vips förstår vi ungefär vad jobbet handlar om.
Dessutom, vilket kanske är den största anledningen att inte använda engelska titlar, utarmas vårt svenska språk av oskicket. Ju mer vi tar till oss av engelska uttryck, desto större är risken att de svenska motsvarigheterna faktiskt glöms bort. Svenskan är ett litet språk och alla vi som talar det har ett ansvar att hålla det fortsatt relevant.
Det finns ett begrepp som kallas domänförlust, som går ut på att ett främmande språk tar över ett område så till den grad att det egna språket saknar ord för detta område. Då blir engelskan språket med status, som används inom företag och ute i samhället, medan svenskan reduceras till något man talar hemma i familjen, eller bara används av lågutbildade. Där riskerar vi att hamna inom vissa områden, som till exempel våra yrkestitlar.
Lyckligtvis, och intressant nog, är titelsjukan sällsynt längre ner i organisationerna. Ytterst få verkstadschefer och platschefer, servicechefer och kundmottagare, för att inte tala om mekaniker och lackerare, tramsar med engelska titlar. Det finns också en minoritet marknadschefer, säljare, ägare och vd:ar som håller fast vid en enkel svensk titel trots sin position. Hatten av för er!
ÄNTLIGEN, tack Nella, precis vad jag tänkt och irriterat mig på länge! Inte bara titlarna utan överlag i samhället. När man till och med ser ett flertal lokala sophämtningsföretag i Stockholm (!!!) som heter Office Recycling, Active Recycling Scandinavia AB, Smart Recycling Sverige AB mm… helt obegripligt, de kör i Stockholm, Sveriges huvudstad, bara! Håller fullständigt med dig om att svenska språket håller på att utarmas om ”svengelskan” fortsätter att breda ut sig. Heja dig!
Jag håller fullständigt med skribenten om att det numera kan vara direkt obegripligt vad en person med en prålig titel egentligen har för roll på ftg.
Ojojoj! Nu rör du runt i en känslig gryta! Ju längre titel på utländskt språk, företrädesvis på engelska, desto ”finare” blir jobbet. Att det sen kanske inte är särskilt speciellt döljs av den utländska dimridån.